Jag tror inte ni förstår betydelsen av detta foto. Det är en säng ni ser på bilden. En alldeles ny, medelmjuk resårbotten med en lagom mjuk bäddmadrass. På åtta ekben och med nytt påslakan står den nu i mitt vardagsrum. (Dock utan kopplingsbeslag som kom bort i frakten men de har lovat att skicka nya).

Den känns som en värdefull skatt. Efter två år i en sketen bäddsoffa utan fjädring och med en grop mitt i på längden så kommer jag sova kungligt i natt. Min största talang är att sova, så hur blir det nu? Kommer jag och min nya säng kunna  slå något slags världsrekord i god sömn? Jag tror det.

Även om hon inte verkat vara särskilt levande de senaste tio åren så kom beskedet ändå som en chock. Hon var nämligen tioåriga Idas största idol. På riktigt. Jag kunde alla låtarna på hennes Greatest hits-skiva och ja, jag älskade The Bodyguard.

Många har säkert hört den här historien förut men med tanke på att Whitney Houston gått bort så känns det rätt att minnas. 1999 kom hon till Sverige och Globen och vi hade biljetter. Jag, mamma och vår vän Britta åkte till Stockholm för det största som tioåriga Ida någonsin kunde tänka sig.

Biljetterna skulle vi hämta hos min kusin som bodde söder om söder. Vi parkerade bilen vid slakthusområdet och gick mot tunnelbanan för att åka söderut. Men varken mamma eller Britta var särskilt bra på Stockholm på den tiden och jag, jag var ju bara tio år. Ingen av oss hade en aning om åt vilket håll vi skulle eller vilken tunnelbana som var den rätta.

Så här i efterhand undrar jag hur detta är möjligt. Det måste ju ha funnits skyltar även för tretton år sedan. I alla fall så frågade vi en kille om vägen och han svarade på värsta Stockholmskan jag hört:

– Förlåt men jante haär i från, jag aä från innerstan.

Okej? Vi bor 20 mil härifrån vi hittar säkert bättre. Tillslut kom vi i alla fall fram till min kusin. Hon var inte hemma men hade ställt biljetterna i glasslåda på verandan. Det var bara det att glaslådan hade blåst omkull och biljetterna var borta! Vi sprang runt  i trädgården och letade. Stressigt och svettigt till tusen. Vi hittade tillslut allihop men nu var vi sena.

Vi kastade oss iväg till tunnelbanan igen, lyckades ta oss till Globen och våra platser. Vi hann och konserten började. Hon sjöng som en gud och hade häftiga kläder! Men stressen och allt ståhej på vägen till konserten gjorde tioåriga Ida en smula sömnig. Ganska mycket sömnig faktiskt… Hon somnade.

Jag somnade mitt i Globen, på parkettplats när min största idol uppträdde! Det irriterar mig än mer nu när hon inte finns mer. Jag kommer aldrig få chansen att uppleva en Whitney Houston i toppform igen.

Men jag vaknade faktiskt igen. Alldeles precis när min största idol skulle sjunga min absoluta favorit - I will always love you. Det var helt fantastiskt!

När jag började gå på skolan hette den Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation, JMK.  JMK en bra förkortning men få vet vad du talar om när du ringer för att få en kommentar till en artikel eller liknande. Journalisthögskolan går hem på ett annat sätt. Jag tror skolan heter IMS nu, Institutionen för mediestudier.

– Hej, Ida heter jag och jag ringer från IMS.

Det låter som om jag ringer från ett datorföretag. Ingen kommer koppla.

I alla fall. Det ovan var ett litet sidospår till vad jag egentligen skulle ta upp, ni ser ju att rubriken är “Radio”.  För det är just radio vi har pysslat med på senaste tiden, på institutionen som ingen längre vet vad den heter. Radiojournalistik är så himla roligt. Vi har gjort samhällsreportage och kulturreportage men nu väntar vad jag tycker känns svårare, personliga reportage. Det blir en utmaning. För hittar jag en berörande berättelse ska jag lyckas bära fram den. Detta genom att ställa frågor på ett sätt att jag hjälper intervjupersonen att minnas och beskriva. Det är en konst. Men jag ser fram emot det.

Ett reportage på ett personligare plan efterfrågas alltså så jag åkte hem för inspiration… Jag fann det här:

och det här:

Nej jag skoja, fler sidospår.

Idéerna har faktiskt varit många och jag tror mig ha en som är bättre än de andra. Jag ska jobba på den och förhoppningsvis lyckas jag bära fram en historia som berör.

En 120säng, en bäddsoffa och en ny 160säng på 25kvm…

Men så idag på Åhléns:

Lagom stor och så snygg som en skohylla nog kan bli. Alltså tillräckligt. Glad skuttade jag hem och började skruva för att upptäcka att någon eller något har borrat snett. Pinnarna passade inte i hålen! Jag ville ringa och skrika på någon men lugnade mig och gick tillbaka och bytte mot en hylla vars hål såg bättre ut. Snäppet ogladare oskuttade jag hem och började skruva på nytt…

Och nu tittar ni på bilden igen och tänker: “så bra att det gick vägen andra gången.” Men inte då. Det var med våld jag fick in pinnarna i hålen och trots ordentligt tilldragande av skruvarna är skohyllsjäveln fortfarande skev. OCH det är sprickor i virket!
Jag ska lämna tillbaka den, som den är! För inte fan tänker jag lägga tid på att skruva isär den igen. Dyr var den också. Skit på er!

Skor i hela hallen är varken snyggt eller praktiskt. För mycket ytterkläder på hängarna är inte heller särskilt klämmigt. Därför pågår det mindre insatser lite här och där i lägenheten, mest för att ordna upp allt, praktiskt. Men det är inte så kul på bild. Därför ska jag dela med mig av mitt första försök att pimpa lägenheten.

Ja, jag vet att jag har trasig glödlampa men det är inte det som är grejen utan det är min… (trumvirvel)…kakeldekor! Jag trivs genast mycket bättre. Halva köket känns numera kul medan andra halvan fortfarande behöver ett lyft. Riktiga stolar är på ingång så nu jävlaremej! Jag bjuder på en före-bild så att ni kan uppskatta efter-bilden mer. Varsågoda!

Självklart en väldigt intressant följetong det som händer sossarna. Men en fråga man glömmer att väcka i dagens Juholtska-hets och i kölvattnet av åren med Mona är om det inte är fel på deras politik? Appelerar den verkligen till dem de anser vara deras kärnväljare, arbetarna! Den svenska mannen och kvinnan som dels drabbats men även åtnjutit den socialdemokratiska hegemoni som definierat svensk politik under i princip hela 1900-talet. Som gett trygghet, viss jämlikhet och ett samhälle utan enorma klyftor. Som tagit hand om folk på ett vettigt vis, var än i livet de befinner sig. Jag tror personligen de har tappat dessa, och då inte bara de senaste två åren utan att det i princip har pågått sedan 1994.
Förvisso har ju alliansen närmat sig sossarna i en del frågor, och kanske även sossarna har närmat sig högern i andra. Men jag tror också de glömt att lyssna på väljarna och följa med i den politiska nutiden.

Vad bygger jag detta på? Jo, lite enkel statistik jag extraherat från SCB bland annat.
Att få fakta om valet 1994 var svårare än jag trodde så det får bli en styvmoderlig extrapolering.
Siffrorna är något avrundade.

Valet 2002 = 5,3 miljoner röstande
Utrikesfödda eller inrikesfödda med två utländska föräldrar som röstade i valet: 298 000
Sossarna fick totalt 2,13 miljoner röster

Valet 2010 = 5,983 Miljoner röstande
Utrikesfödda eller inrikesfödda med två utländska föräldrar som röstade i valet: 599 000
Sossarna fick totalt 1,83 miljoner röster.

Valet 1994 = 5,55 miljoner röstande (japp det var fler än 2002)
Utrikesfödda eller inrikesfödda med två utländska föräldrar som röstade i valet: Kunde ej hitta siffran men en halvering av siffran från 2002 är ju inte helt orimlig och egentligen behövs det inte nödvändigtvis för att belysa mitt exempel. Men säg 150 000 röstande.
Sossarna fick totalt 2,514 miljoner röster.

Några antagande man kan göra, men med viss reservation, är att de utrikesfödda i väldigt stor utsträckning har röstat på socialdemokraterna. Dels på grund av socioekonomisk klass, dels på grund av de interventioner sossarna gjort i dessa grupper för att få dem att delta i valet. De andra tänkbara alternativet till sossarna är ju annars vänstern men dessa har ju inte gått särskilt stark heller och har inte alls profilerat sig i dessa grupper lika hårt. Jag utgår ifrån att 70% av denna grupp röstat på sossarna, procentsatsen spelar egentligen inte så stor roll men ändå värd att se till.
Med andra ord…

Sossarna har gått från att ha 2,51 miljoner röster 1994 (där 105 000 var från utrikesgruppen), till 1,83 miljoner röster (där 420 000 var från utrikesgruppen)

Vunna röster
420 000 – 105 000 = 315 000
Förlorade röster
2,51 miljoner – 1,83 miljoner = 680 000

Om man då adderar 315 000 vunna röster till det absoluta tapp (680 000) de har haft så har (315000 + 680 000) sossarna tappat 995 000 kärnväljare från 1994 till och med 2010. Ett onekligen anmärkningsvärt tapp för ett parti med en sådan tidigare stark förankring i folksjälen och i princip alla delar av den statliga, fackliga, kommunella och landstingliga verksamheten.

Där kan vi snacka om en politisk kris, och hade väljarna flytt enbart väster ut hade det varit lättare för sossarna som parti, men så är ju inte fallet utan väljarna har övergett socialdemokratin för vitt skilda alternativ…

Självklart kan man kritisera den sammanställning jag gjort, men nog säger den någonting om det parti som under ett knappt århundrade formade den svenska modellen och satt social ingenjörskonst på begreppskartan, åtminstone i Sverige.

Om hela resonemanget om utrikesfödda inte faller dig i smaken, bortse då från detta och se då ändå till helheten. Hela inlägget är en reflektion om sossarna snarare än röstmönster för utrikesfödda. Jag personligen anser att de bör tas upp då det lär ha lett till viss röstdopning för sossarna vid de senare valen som därmed dämpat den verklighet jag menar att de står inför. Dvs att de tappat greppet om den klassiska arbetaren med socialdemokratin i ådrorna.

Apflickorna, filmen som alla blev lite besvikna på eftersom de haft så skyhöga förväntningar på den. Play, Ruben Östlunds film om fördomar som ska vara helt fantastisk. Sen har vi ju Simon och Ekarna, den om Simon och ekarna?..

Gamla böcker? Fel! Det är datorfodral.
Sådana kan man titta på medans man väntar på hjälp i datorbutiken. När man vill ha reda på om det är något fel på hörluraruttaget på sin dator eftersom det var tyst i lurarna när man provade själv. Sådana datorfodral kan man titta på innan man får reda på att det bara var att höja volymen och att man gått dit helt i onödan.
Roliga fodral dock.